Är inte arg bara fullständigt oförstående!!

UT! Skrek han UT! Nästan flåsande nästan med rök ur näsborrana nästan med hoven skrapandes i backen.Nästan.

Han ögon som normalt är små blev nu om möjlig ännu smalare, kisandes hotfullt bakom glasögonen.

Fnissandes stirrar jag tillbaka med öppen mun, vad hände? Fattar inte om det är allvar eller skämt! Men det gör man sällan med han!

Dom säger; Han är lite känslig den där! Han e som han e! Han är inget att bry sig om!! Han är speciell! Lite enveten o.s.v

Ursäkterna för en vuxen mans enfaldiga omogna och narraktiga beteende är många! För många!!

Han en bra bit över 50 jag nyss 30. Han snackar om vad jag gjort honom, jag tyst! Han ljuger om att jag slått honom! Jag förfärad! Han säger ATT jag  gjort honom nått!! Alla frågar mig om vad! Jag svarar att jag inte vet!  Meen det är klart  han är ju som han är det är bara att skita i honom!

JÄVLA ENKELT ATT SÄGA VA!!!

På dom små timmarna vid morgonens intrång. Då kommer ofta tankarna, ibland i vaket tillstånd men oftast i drömmens stenhårda konfrontations borg. Fast mellan slippriga kalla borgstenar höga murar och ekon av gemensamma bekanta, känner jag mig värdelös malplacerad utpekad löjlig och framför allt vilseledd av en 50årig man och hans falska vänlighet och fejkade nyfikenhet.

Vad e det med dig? -Inget svarar jag och ger ett falskt flinande i hopp om att det inte ska genomskådas. Men i mina tankar svarar jag där imot med en tun liten darrig röst -Inget jag vet bara inte hur jag ska bete mig längre… I min tanke darrar min läpp sådär som den gör på små tecknade möss som blivit av med sin ostbit, och ögonen fylls till bredden med tårar. Men bara i mina tankar… ett tag till.. 

Om man inte tycker om någon bjuder man hem den personen vid flera tillfällen då?

Om man tycker att någon tar förmycket plats i en grupp småpratar man och diskuterar man med den personen då?

Min uppfattning är NEJ! Därför fattar inte jag va fan det var som hände!

Runt om kring mig rycks det på axlar och komenteras -Släpp det han e sån , inget att bry sig om!!

Meen som ni kanske märker har jag LITE svårt att släppa! Mår ju faktiskt skit stundtals på grund av honnom och alla frågor -Vad är det du har gjort igentligen? JAG VEEET IN TE! VET INTE!!!

Men… jag har en teori….och den har bara med han att göra och det faktum att han tilllåts att bete sig som en idiot!

Vänner snackar och klagar verkar rent ut inte ens gilla honom, men han e ju som han e! Säger dom och för mitt inre ser jag hur dom lägger huvudet lite på  sne och ömkar honom.

SKÄMS på dig gammla karl!

Jo du förstår jag har i mina kretsar alltid varit känd för att ”kunna” människor bra !Att känna av stämningar att läsa människor. Mnga gånger har jag fått komentarer som -Du ser alltid om jag mår dåligt! eller – hur visste du att dt skulle bli bråk där?! – Jag gjorde slut,du hade rätt han var precis sån som du sa! o.s.v

Kanske är det just det att jag inte kunde se signalerna som är grunden till mitt illamående över situvationen?! Fast nä! Det fanns ju inga signaler, bara hjärtligt intresse?! Trodde jag!

Han gjorde fel! Och det e han såå medveten om! Han missbedömde sin egen situvation, han missade att han kropp inte klarade så mycket som han ville. Han får ett bryt och ”minst ” och ”svagast” och ”nyast” får hela skopan! Det som skulle bli en skarp menig blev något TOTALT överilat och nu skämms han! Han skulle kunna be om ursäkt! (det gjorde jag i en mil!den tiden det tog att ta sig från småstad till gårdsplan) Meen NEJ! Han väljer att vända ALLT till mitt fel! Och jag förstår om många i vår närhet undrar, för dom känner ju inte mig!(och jag klandrar er inte alls!!!!) Det har ju bara gått ett år! Och för ett år sedan var jag ju i blåsväder me, med ja nu säger jag det ” lilla fröken Jeltzin!”

 Och han fortsätter att späda på med lögner! En stoor syndabock behöver vi! Ta hon den lilla kaxiga vet ja! 

Men han har faktiskt rätt i en sak! Jag fattar inte heller hur hans fru stått ut med honom i alla år!!

Pennan är vassare än svärdet så ta dina hotfulla blickar och knytnävar och dra lååång i från mig eller förklara vad fan det är för fel på dig! och kom inte med adhd-snacket! börjar bli lite lamt…!

Tack för mig….

Sveket

Var går gränsen för vad en enda människa ska klara av?
Hur länge håller spruckna fogar i ett hjärta?

Slog upp det ord som irrar omkring i mitt huvud, och som vägrar lämna mig i fred.
Svek;
handlingen att svika någon, att bryta ett förtroende; det att medvetet strunta i, försumma eller avfärda en person som man har någon form utav skyldighet eller löfte till^

Förlusten e så total!
Vill suddas ut försvinna tyna bort…….

Min bästa vän

Svart trögflytande stinkande rinner avensjukan igenom mina ådror.
Hjärtat vibrerar av smärta och magen strejkar.
Maten smakar blött papper, skratten och glädjen bländar mig hånfullt.
Jag e passé passar inte längre in.
Andra duger bättre, jag ingenting.
Tomheten chocken förnekandet blandas med luften så det blir svårt att andas.
Behöver kanske inte andas.
Kanske det går att leva på smärta, ilska och tomhet?
Vill skada och samtidigt älska!
Men vi e passé, det är bättre så!
Om han förstod skadan, om han fattade det avgrundshål han huggit i min själ, kanske han hade valt annorlunda.
Men nu finns bara en vidrig sörja kvar av nått som var så vackert och stark.
För det var annorlunda! Det var vi mot världen.
Ingen förstod mig bättre än han.
Tyvärr förstod han även hur man krossar…..

Total smärta

Man kan inte mäta kärlek i dagar
Man kan inte ställa ultimatum om andra men man kan gå sin väg när man känner att man har ramlat ner på en plats i någons liv där man inte vill va!

Vänligen avstå mitt liv!

Då nedanstående ordsamling uppenbarligen har tryckt på vissa människors ömma punkter!
Ber jag nu vänligt men ytterst bestämt, till människor med dessa ömma punkter att vänligen avstå att läsa min blogg!
Då det redan framgått (från flera olika håll) att all inblandning av mig i vissa människors liv ej längre är önskvärd! Så ber jag eder att även lämna mig i fred!
Har inget intresse av er!
Och för övrigt handlar ordsamlingen om något MYCKET djupare än gammal röten vänskap!
Och förresten hälsar Nicolaus Copernicus att Jorden cirkulera runt solen och inte runt er!!!

Så oförståligt………..

Hur mycket kan en person bära på sina axlar innan hon går under?
Hur mycket smärta kan man ta?
Vad är rätt och vad är fel?
Det ansvar han lagt på mina axlar är tyngre än bly.
Trodde jag behövde dig att hjälpa mig att stödja mig i min kamp mot hans sjukdom.
Var går gränsen mellan lycka egoism och galenskap?
Du har ingen rätt att ”vara” min vän och sedan lämna mig när allt e som tyngst på grund av egen skär egoism och ägande rätt!!
Trodde vi va vänner ville visa dig min värld men jag var aldrig välkommen i din!
Du har fått mig att känna mig som ett kryp!
När jag hittade något i din värld som berörde mitt innersta försökte du ta det i från mig!!
Men mitt hjärta var starkare än mitt förnuft!
Du e en sån liten människa behöver inte dig!
Saknar dig så det är tomt utan dig, men vill inte tycka om dig längre.
Du patetiska lilla människa hoppas du ruttnar av svartsjuka och ensamhet!!
Så mycke du vet men inte fattar värdet av!
Du pratar om svek jag pratar kärlek….

Nyårsafton i majorna

Namnen med ” är påhittade för att skydda och respektera personer som inte längre finns i mitt liv.

Jag ligger i min säng i undervåningen i en våningsäng. Pappas nya flickväns dotter (som är ett par år äldre än mig) har övervåningen.
Jag har så hög feber att jag bara orkar ligga och glo upp i ribborna på sängen ovanför, jag hör hur min ökenråtta Jacob springer åtåligt och sällskapssjuk i sin bur men jag orkar inte….
Jag är 6år och är just nu väldigt trött på livet.
Jag ligger i mina marinblå myskläder med rött tyg på knän och armbågar och fryser mig loss från livet, dörren e stängd dom andra firar nyår..
Timmmarna går, det kalla vattnet jag fick är inte längre kallt men orört jag orkar inte lyfta armen….

Det kan va höjda röster jag hör, det kan vara skrik det kan va hallunicationer jag orkar inte.
Plötsligt slits dörren upp av ”Carro” RING POLISEN!!!! skriker hon RING POLISEN HAN SLÅR IHJÄL MAMMMA!!!

Hörde jag rätt? eller var det åxå en feberyra?
Långsamt långsamt reser jag mig upp och sätter mig på sängkanten världen snurrar jag snurrar. Försöker att dricka lite men mina läppar har klistrats ihop och när jag föröker bända upp dom med tungan har den fastnat i gommen. Hade jag orkat hade jag fått panik! Nu inser jag att dom höjda rösterna och skriken är på riktigt, polisen sa hon ju…
Med en kropp matt och utarmad häver jag mig upp med hjälp av stegen till våningsängen.
Sakta i slowmotion går jag med tunga ostabila steg ut i hallen förbi telefonen och ut i storarummet.
Där syns spår av nyårsfirande på bordet, vinflaskor vinglas levande ljus och ostbågar.
Jag vänder sakta på huvudet och blicken letar efter oljudet..
I andra ändan av rummet finns ett par breda skutdörrar som leder in till det stora sovrumet, där ser jag ett stort djur med 6 ben en kämpande klump med yviga rörelser.
Likt en såpbubbla som spricker vaknar jag ur min synvilla när ”Carro” uppenbarar sig i mitten av ”djuret” ihopklämd med armarna spjärnandes mot min pappa.
-RING POLISEN!!! POLISEN!!
Den bakre delen av djuret är min korta pappa som har ”Marinas” huvud i ett hårt grepp, hennes gråa bångstyriga hår ger intrycket av att han håller i ett väldigt stort trassligt garnnystan.
Fram delen är ”Marinas” långa kraftiga kropp och hennes händer håller ett hårt gepp om sängkanten. På de vitnande knogarna ligger det små pärlor av klara röda bloddroppar, jag får se en skymt av hennes ansikte när han för hennes huvudet bak och upp för att än en gång med ursinig kraft föra det mot sängstolpen som färgats mörkt röd av hennes blod.
Guldknoppen glimmar och njuter under sin nya röda varma blodmantel. En pöl av blod har sammlats på golvet vid sängbenet.
Det annars så vita sänglakarna är befläckade av stora och små röda fläckar, vackert tänker jag.
Plötsligt rusar ”Carro” mot mig paniken lyser i hennes ansikte
-RIIINNG!
Hon knuffar mig mot hallen jag vacklar till in i dörren och får i sista stund tag i handtaget.
När jag återfått balansen går jag fram till telefonbordet och ringer polisen.
När jag lagt på går jag och lägger mig, hinner tänka att Jacob inte har någon mat innan jag somnar om.
Jag väcks av en ambulans personal som ger mig en tablett och frågar om jag vill åka hem till min mamma.
Och det vill jag hon är så mycket bättre på feber än pappa.
Den snälla sjukvåraren bär mig i famnen ner till abulansen. Utanför står det polisbilar och ännu en abulans, i den ser jag ”Marina” sitta och hålla ”Carros” hand medans en polis pratar och tar anteckningar. ”Marinas” ansikte är blått och blodigt och ena ögat så svullet att det påminner mer om ett sprucket stort plommon än ett öga.
Pappa ser jag inte men jag bryr mig inte heller jag vill bara sova nu.
Nästa gång jag vaknar är det av mammas röst mamma e vacker med sitt guldfärgade långa hår och hon doftar gott och tryggt!
Jag läggs i en soffa i den tomma delen av lokalen där mammma, Rolf och deras vänner firar nyår.
Vid min sida sitter en flicka med brunt hår och klara snälla ögon. Hon är lika gammal som jag, men har en bekymrad och vuxen min när hon baddar mig i panan med en våt trasa.
Hennes närvaro inger lika mycke trygghet och lugn som min egen mamma och hon blev senare min allra bästa vän i många många år…..

Helgbarn och skam

Från dom första åren med mamma (och mormor och morfar) har jag som sagt inga direkta minnen av min far.
Men nån gång blev jag ju helgbarn. Vissa barn trifs jätte bra med det vissa inte.
Jag, ja hatade det.
För mig var det fyllt med ångest och löften som aldrig slog in.
Det spelade ingen roll att jag fick en cykel hos pappa eller att jag hade ett JÄTTESTORT dockhus eller fick tugga hur mycket hubbabubba jag ville. Eller att jag hade barbiehästen med tillhörande vagn. Det var ju ingen annan som såg det. Fanns ju inga andra barn där…

Jag var ensam och skulle underhålla min allt mer krävade pappa.

Min ljuspunkt dom helgerna var då vi åkte till underbara lilla farmor, hon luktade alltid bullar och var bäst i världen på att steka potatis. Än i dag försöker jag få till ”hennes” potatis men kan bara inte!
Hon hade fåglar i köket och en jätte stor sammling av spanska flamingo dockor. En flickas dröm!

En helg kunde se ut ungefär så här….

Det är söndag och en 5-årig jag e på väg hem till mamma efter ”pappas helg” Vi åker buss och spårvagn från pappa.
Jag har fått en stor katten Gustav av honom som jag får ha när jag är där. Får inte ta hem den till mamma, säger han, för jag bor ju hos pappa med. Själv har jag lite svårt att förstå det, för jag sover ju på soffan hemma hos honom och hans nya tjej i gårdssten.
Det är första gången jag är där pappa har nyss flytta in till henne och hon har inga barn. Men hon har många fina saker och det luktar mycket parfym där, och det är fullt med blommor överallt.
I storarummet står det ett glasbord och svart skinnsoffa.
Pappa säger att den nya e rik hon har mycket pengar så nu ska jag få en egen häst.
Bara jag e hos pappa lite mer.
Han ska prata med mamma.
På centralen måste vi byta spårvagn men först ska vi bara gå in på pubben för pappa ska möta någon där. Jag gillar inte pubben det är mörkt rökigt och alla vuxna pratar konstigt.
Jag får en Fanta medans vi väntar och pappa tar en öl. Pappa pratar med mannen bakom baren, och jag dricker up min dricka. Pappa beställer en till öl dricker halva och säger till mig -Sitt du här jag ska bara på toa.
Jag sitter lydigt kvar på den höga stolen, där jag studerar alla vackra flaskor. Dom har så olika former och färger . Efter en stund börjar jag känna mig kissenödig. Var e pappa undrar jag, måste gå på toa snart.
Jag vågar inte gå någon stans utan sitter och håller mig på stolen.
Plötsligt dyker pappa upp sveper ölen och säger att nu e det bråttom bussen går snart! Tar mig i handen och springer. Jag vågar inte säga att jag e kissenödig när vi har så bråttom.
Vi han med bussen men jag klarade inte av att hålla mig, jag har kissat på mig igen!
Mamma kommer att bli så lessen på mig.
När vi hoppar av bussen på våran hållplats ser pappa att jag inte kunde hålla mig han blir jätte arg och säger att mamma kommer att bli jätte arg på honom nu och det är mitt fel! Han säger även att jag är för gammal för att kissa på mig och att jag är äcklig! Jag skäms och lunkar moloket efter. Skammen tynger ner mina fötter mot marken och dom sista meterna hem e tunga.
Väl hemma hos mamma och Rolf springer jag in på mitt rum samtidigt som jag hör pappa säga att det är något fel på mig, för det sista jag gjorde var att kissa innan vi åkte hemifrån han. Sen hör jag inte mer för jag e så glad över att vara hemma i mitt rum.
Efter ett tag kommer mamma in och säger till mig att det är dags att bada innan maten och det tycker jag e kul.

För denna gången gav han mig inget dåligt samvete för att jag lämnade honom han tyckte bara det var skönt att bli av med ett problem…..

Maskrosbarn asfaltsbarn..

Jag var väl i fjorton års åldern när min mammas vännina sa till mig
-Du e ett typiskt maskrosbarn.
Jag fattade inte vad hon menade men jag frågade inte heller.
Ett tag senare är jag påväg hem från skolan, det var sen vår övergången till sommaren.
Solen gassar och världen är nyvaken och ljusgrön. Jag går på den varma knöliga asfaltsgången och sparkar småsten.
Plötslig öppenbarar sig en stor välmående maskrosplanta mitt på gångbanan den vajar lätt i vinden vacker självsäker och lysande.

Då förstod jag vad hon menade!
Här stod jag med hyfsat självsäker och kämpat mig igenom ödets asfalt jag hade ju trotsat den sega klibbiga asfalten jag med.
Kortet är taget ca 15 år senare av samma kvinna som fick mig att vakna upp och nu log ödet åt mig…..

Maskrosbarn?