Min bästa vän

Svart trögflytande stinkande rinner avensjukan igenom mina ådror.
Hjärtat vibrerar av smärta och magen strejkar.
Maten smakar blött papper, skratten och glädjen bländar mig hånfullt.
Jag e passé passar inte längre in.
Andra duger bättre, jag ingenting.
Tomheten chocken förnekandet blandas med luften så det blir svårt att andas.
Behöver kanske inte andas.
Kanske det går att leva på smärta, ilska och tomhet?
Vill skada och samtidigt älska!
Men vi e passé, det är bättre så!
Om han förstod skadan, om han fattade det avgrundshål han huggit i min själ, kanske han hade valt annorlunda.
Men nu finns bara en vidrig sörja kvar av nått som var så vackert och stark.
För det var annorlunda! Det var vi mot världen.
Ingen förstod mig bättre än han.
Tyvärr förstod han även hur man krossar…..