Maskrosbarn asfaltsbarn..

Jag var väl i fjorton års åldern när min mammas vännina sa till mig
-Du e ett typiskt maskrosbarn.
Jag fattade inte vad hon menade men jag frågade inte heller.
Ett tag senare är jag påväg hem från skolan, det var sen vår övergången till sommaren.
Solen gassar och världen är nyvaken och ljusgrön. Jag går på den varma knöliga asfaltsgången och sparkar småsten.
Plötslig öppenbarar sig en stor välmående maskrosplanta mitt på gångbanan den vajar lätt i vinden vacker självsäker och lysande.

Då förstod jag vad hon menade!
Här stod jag med hyfsat självsäker och kämpat mig igenom ödets asfalt jag hade ju trotsat den sega klibbiga asfalten jag med.
Kortet är taget ca 15 år senare av samma kvinna som fick mig att vakna upp och nu log ödet åt mig…..