Nyårsafton i majorna
Namnen med ” är påhittade för att skydda och respektera personer som inte längre finns i mitt liv.
Jag ligger i min säng i undervåningen i en våningsäng. Pappas nya flickväns dotter (som är ett par år äldre än mig) har övervåningen.
Jag har så hög feber att jag bara orkar ligga och glo upp i ribborna på sängen ovanför, jag hör hur min ökenråtta Jacob springer åtåligt och sällskapssjuk i sin bur men jag orkar inte….
Jag är 6år och är just nu väldigt trött på livet.
Jag ligger i mina marinblå myskläder med rött tyg på knän och armbågar och fryser mig loss från livet, dörren e stängd dom andra firar nyår..
Timmmarna går, det kalla vattnet jag fick är inte längre kallt men orört jag orkar inte lyfta armen….
Det kan va höjda röster jag hör, det kan vara skrik det kan va hallunicationer jag orkar inte.
Plötsligt slits dörren upp av ”Carro” RING POLISEN!!!! skriker hon RING POLISEN HAN SLÅR IHJÄL MAMMMA!!!
Hörde jag rätt? eller var det åxå en feberyra?
Långsamt långsamt reser jag mig upp och sätter mig på sängkanten världen snurrar jag snurrar. Försöker att dricka lite men mina läppar har klistrats ihop och när jag föröker bända upp dom med tungan har den fastnat i gommen. Hade jag orkat hade jag fått panik! Nu inser jag att dom höjda rösterna och skriken är på riktigt, polisen sa hon ju…
Med en kropp matt och utarmad häver jag mig upp med hjälp av stegen till våningsängen.
Sakta i slowmotion går jag med tunga ostabila steg ut i hallen förbi telefonen och ut i storarummet.
Där syns spår av nyårsfirande på bordet, vinflaskor vinglas levande ljus och ostbågar.
Jag vänder sakta på huvudet och blicken letar efter oljudet..
I andra ändan av rummet finns ett par breda skutdörrar som leder in till det stora sovrumet, där ser jag ett stort djur med 6 ben en kämpande klump med yviga rörelser.
Likt en såpbubbla som spricker vaknar jag ur min synvilla när ”Carro” uppenbarar sig i mitten av ”djuret” ihopklämd med armarna spjärnandes mot min pappa.
-RING POLISEN!!! POLISEN!!
Den bakre delen av djuret är min korta pappa som har ”Marinas” huvud i ett hårt grepp, hennes gråa bångstyriga hår ger intrycket av att han håller i ett väldigt stort trassligt garnnystan.
Fram delen är ”Marinas” långa kraftiga kropp och hennes händer håller ett hårt gepp om sängkanten. På de vitnande knogarna ligger det små pärlor av klara röda bloddroppar, jag får se en skymt av hennes ansikte när han för hennes huvudet bak och upp för att än en gång med ursinig kraft föra det mot sängstolpen som färgats mörkt röd av hennes blod.
Guldknoppen glimmar och njuter under sin nya röda varma blodmantel. En pöl av blod har sammlats på golvet vid sängbenet.
Det annars så vita sänglakarna är befläckade av stora och små röda fläckar, vackert tänker jag.
Plötsligt rusar ”Carro” mot mig paniken lyser i hennes ansikte
-RIIINNG!
Hon knuffar mig mot hallen jag vacklar till in i dörren och får i sista stund tag i handtaget.
När jag återfått balansen går jag fram till telefonbordet och ringer polisen.
När jag lagt på går jag och lägger mig, hinner tänka att Jacob inte har någon mat innan jag somnar om.
Jag väcks av en ambulans personal som ger mig en tablett och frågar om jag vill åka hem till min mamma.
Och det vill jag hon är så mycket bättre på feber än pappa.
Den snälla sjukvåraren bär mig i famnen ner till abulansen. Utanför står det polisbilar och ännu en abulans, i den ser jag ”Marina” sitta och hålla ”Carros” hand medans en polis pratar och tar anteckningar. ”Marinas” ansikte är blått och blodigt och ena ögat så svullet att det påminner mer om ett sprucket stort plommon än ett öga.
Pappa ser jag inte men jag bryr mig inte heller jag vill bara sova nu.
Nästa gång jag vaknar är det av mammas röst mamma e vacker med sitt guldfärgade långa hår och hon doftar gott och tryggt!
Jag läggs i en soffa i den tomma delen av lokalen där mammma, Rolf och deras vänner firar nyår.
Vid min sida sitter en flicka med brunt hår och klara snälla ögon. Hon är lika gammal som jag, men har en bekymrad och vuxen min när hon baddar mig i panan med en våt trasa.
Hennes närvaro inger lika mycke trygghet och lugn som min egen mamma och hon blev senare min allra bästa vän i många många år…..
Helgbarn och skam
Men nån gång blev jag ju helgbarn. Vissa barn trifs jätte bra med det vissa inte.
Jag, ja hatade det.
För mig var det fyllt med ångest och löften som aldrig slog in.
Det spelade ingen roll att jag fick en cykel hos pappa eller att jag hade ett JÄTTESTORT dockhus eller fick tugga hur mycket hubbabubba jag ville. Eller att jag hade barbiehästen med tillhörande vagn. Det var ju ingen annan som såg det. Fanns ju inga andra barn där…
Jag var ensam och skulle underhålla min allt mer krävade pappa.
Min ljuspunkt dom helgerna var då vi åkte till underbara lilla farmor, hon luktade alltid bullar och var bäst i världen på att steka potatis. Än i dag försöker jag få till ”hennes” potatis men kan bara inte!
Hon hade fåglar i köket och en jätte stor sammling av spanska flamingo dockor. En flickas dröm!
En helg kunde se ut ungefär så här….
Det är söndag och en 5-årig jag e på väg hem till mamma efter ”pappas helg” Vi åker buss och spårvagn från pappa.
Jag har fått en stor katten Gustav av honom som jag får ha när jag är där. Får inte ta hem den till mamma, säger han, för jag bor ju hos pappa med. Själv har jag lite svårt att förstå det, för jag sover ju på soffan hemma hos honom och hans nya tjej i gårdssten.
Det är första gången jag är där pappa har nyss flytta in till henne och hon har inga barn. Men hon har många fina saker och det luktar mycket parfym där, och det är fullt med blommor överallt.
I storarummet står det ett glasbord och svart skinnsoffa.
Pappa säger att den nya e rik hon har mycket pengar så nu ska jag få en egen häst.
Bara jag e hos pappa lite mer.
Han ska prata med mamma.
På centralen måste vi byta spårvagn men först ska vi bara gå in på pubben för pappa ska möta någon där. Jag gillar inte pubben det är mörkt rökigt och alla vuxna pratar konstigt.
Jag får en Fanta medans vi väntar och pappa tar en öl. Pappa pratar med mannen bakom baren, och jag dricker up min dricka. Pappa beställer en till öl dricker halva och säger till mig -Sitt du här jag ska bara på toa.
Jag sitter lydigt kvar på den höga stolen, där jag studerar alla vackra flaskor. Dom har så olika former och färger . Efter en stund börjar jag känna mig kissenödig. Var e pappa undrar jag, måste gå på toa snart.
Jag vågar inte gå någon stans utan sitter och håller mig på stolen.
Plötsligt dyker pappa upp sveper ölen och säger att nu e det bråttom bussen går snart! Tar mig i handen och springer. Jag vågar inte säga att jag e kissenödig när vi har så bråttom.
Vi han med bussen men jag klarade inte av att hålla mig, jag har kissat på mig igen!
Mamma kommer att bli så lessen på mig.
När vi hoppar av bussen på våran hållplats ser pappa att jag inte kunde hålla mig han blir jätte arg och säger att mamma kommer att bli jätte arg på honom nu och det är mitt fel! Han säger även att jag är för gammal för att kissa på mig och att jag är äcklig! Jag skäms och lunkar moloket efter. Skammen tynger ner mina fötter mot marken och dom sista meterna hem e tunga.
Väl hemma hos mamma och Rolf springer jag in på mitt rum samtidigt som jag hör pappa säga att det är något fel på mig, för det sista jag gjorde var att kissa innan vi åkte hemifrån han. Sen hör jag inte mer för jag e så glad över att vara hemma i mitt rum.
Efter ett tag kommer mamma in och säger till mig att det är dags att bada innan maten och det tycker jag e kul.
För denna gången gav han mig inget dåligt samvete för att jag lämnade honom han tyckte bara det var skönt att bli av med ett problem…..
Maskrosbarn asfaltsbarn..
Jag var väl i fjorton års åldern när min mammas vännina sa till mig
-Du e ett typiskt maskrosbarn.
Jag fattade inte vad hon menade men jag frågade inte heller.
Ett tag senare är jag påväg hem från skolan, det var sen vår övergången till sommaren.
Solen gassar och världen är nyvaken och ljusgrön. Jag går på den varma knöliga asfaltsgången och sparkar småsten.
Plötslig öppenbarar sig en stor välmående maskrosplanta mitt på gångbanan den vajar lätt i vinden vacker självsäker och lysande.
Då förstod jag vad hon menade!
Här stod jag med hyfsat självsäker och kämpat mig igenom ödets asfalt jag hade ju trotsat den sega klibbiga asfalten jag med.
Kortet är taget ca 15 år senare av samma kvinna som fick mig att vakna upp och nu log ödet åt mig…..
hubcappixi 