Total smärta
Man kan inte mäta kärlek i dagar
Man kan inte ställa ultimatum om andra men man kan gå sin väg när man känner att man har ramlat ner på en plats i någons liv där man inte vill va!
Maskrosbarn?
The beginning..
Min mamma och pappa träffades någon gång på 70-talet slut.
1982 dök jag upp liten och skär en kall februari natt. 9månader senare var min mamma trött på att få stryk och packade väskan och vi flyttde tillbaka till mammas hem-ö. Där hadde vi våran adress men jag bodde mest hos mormor och morfar. Mamma jobbade väldigt mycke. Eller så försökte hon bara heela sig själv efter all år av psykisk och fysisk missandel. Min älskade far gav henne bla, tre plast framtänder med hjälp av en stol.
Minns inte riktigt när jag började träffa pappa igen, när jag blev ett varannan helg barn.
Ett av mina första minnen är hemma hos mormor och morfar
Att sitta på den brunvita plastiga trasmattan hemma hos mormor och morfar, leka med leksakerna vi barnbarn hade där. Det var många lukter att ta in då, kanske var det mer luktminnen än andra minnen.
Jag minns lukten från mormor, söt ren med en svag nikotindoft. Oftast satt man på mattan i köket, mormor lagade mat i vanlig ordning och det luktade nästan alltid matos där.
Jag minns att jag inte gillade lukten av smör smälta i pannan men älskade smaken och hur jag älskade lukten av magarin smälta i pannan men ogillade smaken.
Jag minns doften av dockan vi barbarn hade, en stor plastig docka med blåa ögon och svarta långa stenhårda ögonfransar som kunde blinka. Ett målat brunt hår, vridbara armar och ben.
Den var klädd i ett gammaldags förkläde i rött med blåa kanter som knäpptes bak. När jag blev lite äldre fick jag en fetich att dra i dockans armar för att blotta det blågröna gummibandet som lemmarna var fästa med.
Dockan var en han för mig och jag tror jag döpte han till Markus.
Vi hade en liten hög med klossar i olika stolekar några röda några gula och några gröna. Än i dag när jag ser den gröna färgen tänker jag på klossarna i mormors kök, det var kanske där på plastmattan i köket som jag fann min favoritfärg?
Det fanns en tråkig leksak också, en gul röd ställning med gula pinnar i som man skulle banka på från den ena sidan till den andra. Med en klubba i rött trähantag och en stor grön gummiklump att slå igenom pinnarna med. Den klubban luktade barnpuder, det kan ha varit gummimassan som luktade eller limmet den var ihopsatt med men den luktade så gott.
Efter att ha lekt på golvet så la jag mig i bland ner med huvudet på mattan och bara tittade som om jag fösökte insupa alla intryck (vilket förstås är löjligtoch omöjligt efter som jag var i två tre års åldern) känna doften av plast från mattan,höra bruset från spisfläkten som försöker absorbera doften från en stek som bryns i stekpannan och det lätta smattrandet från köttsaft som trängs ut i den heta pannan. Långt bort i ett annant rum hörs en tv, med en skrikande sportkomentator och skrålet av hejande fans, och en morfar som då och då morar åt de långsamma idrottsmännen.
Ett beslut.
Att man inte har någon egen mail får många att höja ögonbrynen. Att då börja blogga så höjs dom nog lite till!
Nu e det dax att lämna tankar kännslor och minnen hit! Det är dax att flytta ifrån föraktet för det nya, så jag flyttar in i bloggvärlden.
Ja det är dax nu!
Välkommen!
hubcappixi 